Panik..

Vissa dagar känner jag en panikkänsla komma smygande. Jag ser hur jag faktiskt upprätthåller morgonyogan, men samtidigt inte lyckas skaffa mig det där jobbet som jag verkligen behöver. Det känns som om jag gör alla människor i min närhet besvikna när jag inte lyckas prestera mer än nån slags arbetslös vardag. När någon frågar hur det går med jobbsökandet och jag inte vet vad jag ska svara eftersom jag inte kommer nån vart. Det handlar i princip aldrig om att få ett jobb idag. Det handlar om att jaga fram det, ringa in det och fånga det. Tämja det och vinna över det. Vi är så många som skriker efter jobb att arbetsgivare kan göra lite som de vill. Jag hatar att vara i min situation. Jag vill ha ett jobb och inte behöva oroa mig för vad olika myndighetsmänniskor ska tycka om allt jag gör. Blä.