Den otysta skogen

Vart man än går i Kungsbacka så är det aldrig tyst. Genom vårt sovrumsfönster hörs mullret av bilar och när jag idag gick i Kungsbackaskogen ackompanjerades fågelsången med trafikbuller. Det är när jag går i skogen och störs av närliggande vägar som jag längtar hem till Delsbo. I kära lilla Delsbo är skogarna närmre än de stora vägarna. Man kan utan problem hitta platser där man faktiskt bara hör skogens egna ljud och när man kommer upp på höjder bara se skog åt alla håll. På ett sätt dystert och ensamt, men till större del avslappnande och vackert. Och otroligt skönt. Om jag kunnat leva på luft och vacker natur hade jag kanske begett mig upp till de djupa skogarna och försvunnit in där för alltid. Bara njutit av vackra utsikter, oväntade gläntor och söta tjärnar. Och varit irriterad på myggen. Men i verkligheten måste jag tjäna pengar för att leva och jag har många människor jag också vill leva med. De flesta lever i o försig alldeles för långt bort.