Det är helt galet hur mycket jag har förändrats sen jag var 18år. Jag blev leggad på Ica igår och skrattade gott åt att någon kunde tro att jag var under 18 när jag gick hem. Sen kom jag att tänka på hur mycket min vistelse på Gotland har utvecklat mig. När jag flyttade från fastlandet var jag en naiv tjej med halvkasst självförtroende och väldigt lite livserfarenhet. Jag var en gladare och säkrare människa än innan gymnasiet, men fortfarande liten och rädd.
Jag lät Gotland bli en ny start. Nya människor att göra nya intryck på och många nya vänner att träffa. När det blev dax att lämna ön hade jag till och med en pojkvän att flytta med. När jag pluggat två år på Gotland var det dags för återträff med nytorparna, mina härliga gymnasieklasskompisar. Några av dom har jag regelbundet kontakt med fortfarande, men några som jag stod nära under skoltiden har liksom inte hängt med. Så som det brukar vara med andra ord.
Det man väntar sig mest av sina gamla vänner när man visar en bild på sin älskade kille är inte "Men han var ju snygg!". Som om jag inte skulle kunnat växa i mitt självförtroende och skruva på charmen som de själva gjorde redan tidigare. Jag hade hunnit utvecklas under tre år och lärt mig lite om livet. Och om mig själv. Jag vet att jag förtjänar en smart kille som älskar mig och att han gärna också får se bra ut. Den främsta förändring jag såg hos vännen som kommenterade bilden var att hon börjat röka. Det var inget jag hade förväntat mig av henne så jag antar att vi inte kände varandra särskilt bra i slutändan.
Jag vet inte vart jag ville komma med det här. De vänner som verkligen betyder något har jag kvar även om de bor långt bort och vi ses sällan. Kärlek till dom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar