Det regnar och blåser ute. De gula löven yr. Det blir regnkläder på när jag går till yogan om en halvtimme. Läste just ett citat av Kristian Gidlund, om döden. Det gjorde ont i hjärtat och en tår lockades fram. Det är en och en halv vecka sen begravningen nu, men det känns som en evighet. Eller som igår. Hur fattar man att en som spridit så mycket ljus inte finns längre? Jag försöker se ljuset i mig själv, se att hon är en del av mig nu.
Nu ska jag med vattenkannans hjälp sprida lite liv här hemma. Och ge min älskling en puss bara för att han finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar