Nu när sommaren, med sin grönska, strålar i Sverige längtar jag mer och mer efter Hälsinglands vackra natur. Det lugnet jag kan finna på landet går inte att jämföra med det jag finner i ett hyreshus som lite för mycket omsluter mig med betong och asfalt. De må vara praktiska material, men de är döda och jag längtar bort från dem. Mer och mer längtar jag tillbaka till det väna Hälsingland, men sin natur och sitt levande kulturarv. Där lever inte så packat med människor som här och bara det lockar. Såklart finns många platser i vårt land som erbjuder glesbygd och små orter, men inte så många där jag även har familjen nära. Jag är trött på att bo i en skokartong med långa resor till alla släktingar.
Samtidigt inser jag att ett hus i Hälsingland nog är ouppnåeligt. Min älskade sambo, trivs (och är uppväxt) här nere i söder och kan nog inte tänka sig, eller förstå, tjusningen med att bo en bit ifrån storstäderna. Självklart är det praktiskt att ha en av Sveriges största städer 20 minuter bort, men det är en lyx jag kan leva utan. Visst har jag trevligt när jag är där, men i slutändan gör det bara livet onödigt dyrt.
Jag väntar. Och längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar