Den bästa insikten i en hårig armhåla.

Jag har tröttnat. Tröttnat på att samhället har så konstiga förväntningar på mig pga mitt kön. Jag är trött på att stå mellan att, helt i onödan, lägga tid på att ta bort hår från min kropp eller förväntas att skämmas. Därför tog jag en paus med det. Ganska lätt att göra såhär mitt i vintern faktiskt, man går så sällan i kortkort, linne eller bikini nu.

Har väl kommit fram till att det som anses som det största tabuet, att ha normal hårväxt i armhålorna, är det som är mest absurt att åtgärda. Rakade ben är mjuka och lena att ta på, alltså får jag något ut av tiden jag lägger på dem och ett friserat kön kan ha sina fördelar, men att raka under armarna tar bara tid! För att inte tala om vilken energi det tar att alltid noja över om det syns att håren börjat växa ut igen.

Rakade armhålor ger inget tillbaka. Någon menar säkert att det är mer hygieniskt. Då undrar jag hur nästan alla män klarar av det? Personligen har jag inte märkt någon skillnad. Det som gör skillnad är vilken deo man använder och sina rengöringsrutiner. Just nu använder jag deolicious och det är den bästa jag testat. Giftfri dessutom och när burken tagit slut kommer jag nog testa göra min egen.

Jag är osäker på om jag kommer återuppta det onödiga hårborttagandet. Precis som att jag sällan (aldrig) sminkar mig så ger det mig inget annat än arbete. Kostar pengar gör det också.

Är det inte rätt sjukt att de normer som många kvinnor lever under kräver att de lägger en stor del av sin inkomst på produkter som ska förändra hur de ser ut och är? Att man ska lägga sina surt förvärvade slantar på att duga, för det gör man inte av sig själv? Lägg till en lägre inkomst än mannen som slipper just den stenen på sina axlar.

Jag känner för att sluta bry mig. Att gå min väg, sluta skämmas för det naturliga och samtidigt försöka att inte lägga skuld på den som inte följer min väg. Det är svårare att acceptera att andra inte ser det jag ser än att ändra mig själv...

Önskan att få vara en lagom medelsvenson

Ibland blir jag lite extra trött på livet som levs. Eviga sjukdomskrångel och en känsla av att han aldrig ska få bli frisk. Det är som att leva med livet på paus, men samtidigt i hyperfart. Att jobba heltid är inte min grej, även fast jag har bra arbetstider (slutar 14.30) så hinner jag INGENTING under veckorna och helgerna blir då tiden för allt. Plötsligt har det gått en månad eller två utan att jag fattat det.

Det jag vill är att han ska få slippa all den här skiten nu och kunna jobba lite mer så att jag kan jobba lite mindre. Att vi ska kunna köpa ett hus (dvs ett boende för lång tid framöver) och bilda familj. Att ha mer tid för varandra. Jag undrar när makthavarna ska fatta att det inte är att jobba mer som folk som jag vill, utan att alla i familjen ska kunna dra ett tillräckligt stort strå för att ingen ska behöva jobba ihjäl sig. Ja, jag vill ha medborgarlön/basinkomst åt alla. Och en rejäl statushöjning för de arbeten som driver runt vårt samhälle, som lokalvårdare, undersköterskor osv. Folk behöver sluta hävda att man vill ha fler som slåss om skitjobb när man nämner att de underbetalda kvinnoyrkena behöver både mer pengar och mer personal. Även om städare inte är mitt drömyrke tar jag väldigt illa vid mig när folk nedvärderar det jag gör trots att deras egen arbetsplats är extremt beroende av mina "kollegors" arbete.

Snacka om att spåra ur, helt utan röd tråd. Jag vill ha mindre jobb, lite mer pengar, och en sjukdomsfri tillvaro. Det är uppenbarligen för mycket att önska.

Höstig höst och ont i hjärtat

Det regnar och blåser ute. De gula löven yr. Det blir regnkläder på när jag går till yogan om en halvtimme. Läste just ett citat av Kristian Gidlund, om döden. Det gjorde ont i hjärtat och en tår lockades fram. Det är en och en halv vecka sen begravningen nu, men det känns som en evighet. Eller som igår. Hur fattar man att en som spridit så mycket ljus inte finns längre? Jag försöker se ljuset i mig själv, se att hon är en del av mig nu.

Nu ska jag med vattenkannans hjälp sprida lite liv här hemma. Och ge min älskling en puss bara för att han finns!

Vem ska ta på sig skulden?

Jag anser mig ha rätt bra koll på miljö- och klimatfrågor. I många fall gör jag medvetna val i min vardag och numera känns det ofta naturligt för mig. T ex att köpa begagnat eller parfymfritt eller ekologiskt. Samtidigt försöker jag komma ihåg och vara medveten om att jag avviker från normen och att det ligger ett engagemang i botten på mina val. Det blir väldigt konstigt om jag förväntar att alla ska göra samma val som jag. Eller ha samma kunskapsbas. Men det hindrar mig inte att bli ledsen när jag stöter på förnekare som bestämt sig för att den mänskliga påverkan är noll. Jag förstår alla som inte orkar läsa på och få in allt i sin vardag, men att inte ens lyssna känns så världsfrånvändt. Vad krävs för att de ska öppna sina ögon? En flytt till Indiens textilkvarter? Vi lever i en skyddad bubbla i Sverige, men allt vi gör påverkar resten av världen.

En dag, svår att förstå

Idag begravdes min moster. Bröstcancern tog hennes liv. Ceremonin var mycket vacker och jag blev helt tom av all gråt. Sen blev jag fylld av den kärlek släkten och vännerna visade. Hon gav oss så mycket, kloka ord, trygghet och livsglädje! Jag kommer aldrig riktigt att fatta, utan alltid se fram emot nästa gång vi ses. Du hinner nog igenom rätt många fikor och omgångar fia med knuff med morfar innan dess. Du fattas oss. Vi saknar dig. I oss lever du för evigt.

Lite trött

Jag blir lite trött av att mötas av vandaliserad inredning tidigt måndag morgon, men nu när jag ätit får den känslan lämna plats för lugn och energi. Det är ansträngande att vara trött och besviken! Tyvärr blir jag även trött av känslan att vara ensam om att se min personliga påverkan och mitt ansvar när det kommer till miljö bland mina kollegor. Lite för många hat skygglapparna på.

Long time no see

Det känns som hundra år sen jag skrev nått här. Vad har hänt det senaste? Alldeles för mycket såklart...

Min älskade syster fyller 25 år snart och jag har lovat henne att sticka en delsbokofta, så det tar energi och tid. Sen har jag även provat att sticka disktrasor och diskfiskar.  Två sorters frukt/bär-likör står och göttar till sig och så försöker vi få ordning här hemma. Kaos och damm har härskat för länge nu!

Utöver det så försöker jag yoga några gånger i veckan, det känns bra och jag lär mig massor. Klockan 10 idag ska jag faktiskt gå på yoga, härligt.