lördag 16 november 2013

Önskan att få vara en lagom medelsvenson

Ibland blir jag lite extra trött på livet som levs. Eviga sjukdomskrångel och en känsla av att han aldrig ska få bli frisk. Det är som att leva med livet på paus, men samtidigt i hyperfart. Att jobba heltid är inte min grej, även fast jag har bra arbetstider (slutar 14.30) så hinner jag INGENTING under veckorna och helgerna blir då tiden för allt. Plötsligt har det gått en månad eller två utan att jag fattat det.

Det jag vill är att han ska få slippa all den här skiten nu och kunna jobba lite mer så att jag kan jobba lite mindre. Att vi ska kunna köpa ett hus (dvs ett boende för lång tid framöver) och bilda familj. Att ha mer tid för varandra. Jag undrar när makthavarna ska fatta att det inte är att jobba mer som folk som jag vill, utan att alla i familjen ska kunna dra ett tillräckligt stort strå för att ingen ska behöva jobba ihjäl sig. Ja, jag vill ha medborgarlön/basinkomst åt alla. Och en rejäl statushöjning för de arbeten som driver runt vårt samhälle, som lokalvårdare, undersköterskor osv. Folk behöver sluta hävda att man vill ha fler som slåss om skitjobb när man nämner att de underbetalda kvinnoyrkena behöver både mer pengar och mer personal. Även om städare inte är mitt drömyrke tar jag väldigt illa vid mig när folk nedvärderar det jag gör trots att deras egen arbetsplats är extremt beroende av mina "kollegors" arbete.

Snacka om att spåra ur, helt utan röd tråd. Jag vill ha mindre jobb, lite mer pengar, och en sjukdomsfri tillvaro. Det är uppenbarligen för mycket att önska.